g: ÅNGEST OCH RESFEBER

Snälla, snälla, snälla, får jag be er att inte skriva att jag är larvig, bortskämd, töntig eller barnslig för att jag är rädd. Jag fattar verkligen att det kan vara svårt att förstå mig om man själv inte lider utav någon ologisk rädsla som jag gör, men försök att acceptera mig. Du behöver inte förstå eller kunna relatera, men tryck inte ner eller förminska. Acceptera att vi är olika. Jag är LIVRÄDD för att åka bil långa sträckor, att befinna mig långt hemifrån, att sova borta, att inte ha kontroll över var närmsta sjukhus eller toalett finns, att inte veta vad jag ska äta för mat de kommande dagarna, att inte veta hur det ser ut dit jag ska, alltså, jag lider ju av ett seriöst kontrollbehov (inte ett sådant man skojar om, utan ett riktigt tvångsmässigt behov av kontroll som inte är roligt någonstans), och jag kämpar verkligen för att jobba bort det. Men det är inte lätt. Och nej, kanske är det inte ”normalt” enligt alla att dela med sig av sin kamp på internet, men jag väljer att göra det. Låt mig. Jag är i alla fall as-stolt över mig själv. Jag har verkligen grinat mig igenom den föregående veckan, jag har haft sådan ångest, inte kunnat sova, jag blev till och med så stressad av min nervositet att jag började kräkas under torsdagen. Men jag kom iväg trots allt. Alltså, jag fattar att det inte är någonting för någon annan, för alla andra klarar ju att åka hit och dit utan att bry sig om var sjukhus och toaletter finns, men för mig är det omöjligt. Egentligen. Tänk, egentligen är det omöjligt, men ändå sitter jag här. 65 mil hemifrån och mår bra. Jag är nervös och rädd, det ska jag inte ljuga om, men jag är här. Trots allt. Låt mig vara glad över det trots att det kanske inte är någon stor grej. ♡ Hitta mig på internet: ♡ Snapchat: YoutubeTherese http://instagram.com/thereselindgren http://twitter.com/thereselindgren http://thereselindgren.se