Frank Zappas" Freak Out!" - oberäknelig och obändig

Freak Out! av och med Frank Zappa och The Mothers of Invention var ett av rockens första dubbelalbum, fylld med oberäknelig och obändig musik framförd av provokativa musiker. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.  ”Vi var fula killar med knasiga kläder och långt hår, precis vad underhållningsindustrin behövde, åt helvete med alla vackra hippie-band!” säger Frank Zappa i sin självbiografiska bok från 1989. Året var 1966 och Mothers of Invention debuterade med Freak Out!, ett av rockens första dubbelalbum för visst hann Bob Dylan före med Blonde on Blonde! Freak Out! var inte en skiva som byggdes kring en eller två hitlåtar med lite utfyllnad, utan här stod varje låt för sig själv men alla hängde ändå ihop genom sin satiriska ton och det vi idag skulle säga attityd. Det här är mitten på 60-talet, det finns gott om andra band som tänjer och bänder på begreppet popmusik – The Who med My Generation, The Beatles med Revolver, Jimi Hendrix med Are you experienced, bara för att nämna några. Och på USA:s västkust exploderar hippie-eran med folkrock och psykedelisk rock – The Byrds, Grateful Dead, Jefferson Airplane, The Mamas and the Papas osv Och Mothers, som började som ett bluesbaserat band på kaliforniska landsorten, och hette just bara The Mothers - kom till Los Angeles – som blev deras fäste - och de kom som outsiders.  Zappa berättar att de hade väntat sig att de andra grupperna skulle vara väldigt spektakulära och nyskapande, men blev besvikna. De möttes av plastiga folkrockgäng som spelade riktigt lam musik. Redan 1963 skickar Zappa in några av sina låtar till ett skivbolag men där kan man inte se någon ”kommersiell potential” i det han gör och tackar därför nej. Mothers spelar till en början rythm’n bluesinspirerad pop och rock men övergår till att spela Zappas låtar och på Freak Out! har Frank Zappa gjort allt, och där finns parodisk dowop-sång, satir över samtiden och en förkärlek till det groteska. Peter Öberg: Jag hörde Freak Out! första gången många år efter utgivningen och själva produktionen var ju inte så elegant som hos den 70-talsZappa jag kände till, men jag kände igen den obstinata obändigheten och dragningen åt det fula som ändå är så snygg på nåt sätt. Innan skivan släpptes var gruppen tvungen att byta namn. På skivbolaget var man övertygad om att det inte skulle bli några radiospelningar med ett gäng fula killar som kallade sig för The Mothers. Då uppfann gruppen the Mothers of Invention. Men namnet var inte det största problemet, berättar Zappa i The Real Frank Zappa Book, utan det var drogerna, och det här är 60-tal i Kalifornien. Zappa ville inte jobba med folk som ständigt var höga på gräs eller syra, han skällde, det blev konflikter och det fanns dom inom gruppen som ville göra sig av med Zappa eftersom han var så sträng och jobbig! Redan från första albumet lade Zappa ut kursen, en mycket medveten mediastrategi. Att vara ”weird” eller excentrisk, d v s att bryta normer både inom och utanför musiken. Till exempel det foto som tas för en artikel i The Times Magazine 1967, där Frank Zappa sitter på muggen. Den bilden blev en affisch som spreds lika snabbt i västvärlden som affischen med Che Guevara. ”Jag är förmodligen mer känd för att sitta på toaletten än för min musik”, sa Zappa självironiskt många år senare. Zappa var oförutsägbar i sin musik och sina uttalanden, "I was always a freak, never a hippie", är ett sådant uttalande, ett annat är då han möter vänsterradikala studenter på ett universitet i London och säger ”revolution is this years flower power ”– han ville inte ingå i någon grupp, han ville vara free floating freak. ”Konservativ libertin” är det någon som kallat honom.  Frank...