Bistånd – bot eller börda?

Om megakändisar, medlidande och stolta Millenniemål - och om kopplingen mellan röran på SIDA och världspolitiska trender. När biståndet skapades i början av 60-talet trodde man att fattigdomen skulle vara raderad inom ett decennium. 50 år senare lever och frodas biståndsindustrin, och frågan har börjat ställas allt oftare: varför ger vi bistånd? Hör om en infekterad debatt, med röster från Maputo, Stockholm och Florida.

Vad är det som gör att just biståndet väcker så heta känslor? 31 miljarder kronor är tveklöst mycket pengar - men i det hela är det ändå en liten del - knappt 4 procent av den svenska regeringens föreslagna budget för nästa år. I förra veckans program hörde vi upprörda röster från biståndsmyndigheten SIDA över vad man uppfattar som regeringens dubbla måttstockar och olika krav på SIDA:s arbete och på den biståndsverksamhet som bedrivs av UD. Vad beror det på att biståndet som tidigare nästan betraktades som en nationell stolthet blir allt mer ifrågasatt, både av ansvariga politiker, akademiker, opinionsbildare och allmänhet? Saknas de politiska visionerna? Engagemanget?  Eller handlar det om att biståndet befinner sig i en skärningspunkt där både nationella intressen och internationella åtaganden samsas och stångas? Hur lätt är det att vara givmild när man själv måste dra åt svångremmen? Hur tungt väger argumentet att det också  handlar om vårt eget intresse av en säker och stabil omvärld - när den egna tillvaron känns hotad - med osäkra jobb och ekonomin i gungning. Debatten som av och till hörs i Sverige är inte unik. Frågan om nytta eller skada stöts och blöts också i det globala perspektivet. Diskussionen om det internationella biståndet handlar idag ofta om FN:s åtta Millenniemål, de så kallade Millennium Development Goals som världssamfundet enades om efter millennieskiftet och som ska vara uppfyllda år 2015. Och för att förstå funktionen som de här Millenniemålen har i dagens biståndsvärld, måste man veta hur de kom till. I mångt och mycket var Millenniemålen en idé som skapades av två män, som möttes över en kopp cappuccino i FN:s slitna 50-talslokaler, på Manhattans östra strand. Det var den amerikanske statsvetaren Michael Doyle, som vid den tiden var särskild rådgivare till generalsekreteraren Kofi Annan, och den belgiske ekonomen Jan Vandermoorteele, som ledde fattigdomsgruppen på FN-organet UNDP. Vandermoorteele var nyligen på besök i Stockholm, och förklarade för Konflikts Ivar Ekman att idén om Milleniemålen föddes ur ett stort hopp - om att äntligen få igång utvecklingen i den fattiga delen av världen - ett hopp som hade tänts av det som hände i Berlin 10 år tidigare. Moçambique är ett av världens mest biståndsberoende länder. I FN:s utvecklingsranking som nyligen publicerade för 2010 ligger landet kvar i den absoluta bottenligan. Tre fjärdedelar av befolkningen lever i absolut fattigdom, på en dollar per dag. Så vilken effekt har alla de biståndsmiljarder som den rika världen satsar på Millenniemålen?  Vad har de egentligen åstadkommit för att halvera fattigdomen i länder som Moçambique? Inget alls, säger en kritiker av de hyllade målen - författaren Joseph Hanlon, som har följt utvecklingen i Moçambique i flera årtionden. Han intervjuades i Moçambique av Sverige Radios Afrika-korrespondent Maria Sjöqvist. Den Oxford- och Harvardutbildade ekonomen John McArthur leder den amerikanska organisationen Millennium Promise, som arbetar för att nå Millenniemålen. McArthur beskrivs ibland också som hjärnan bakom Jeffrey Sachs hjärna - den amerikanske ekonomen som i rollen som särskild rådgivare i frågor om fattigdomsbekämpning och utveckling till FN:s förre och nuvarande generalsekreterare har uppnått något av en rockstjärnestatus på ekonomins globala scen. Debatten om biståndspolitiken har på senare år blivit allt mer upphetsad med röster - inte minst från Afrika - som hävdar att biståndet gjort mer skada än nytta - en debatt som också färgar av sig på synen på Millenniemålen. John...