BORTOM BUSH

Lördag 29 marsOm världens väntan på en ny president, och en ny amerikansk utrikespolitik. Men hur ny kan den bli? Och vilken skillnad gör det vem som blir vald? Kampen kring USA:s utrikespolitiska identitet hårdnar - ska landet vara en beväpnad världsförbättrare, global institutionsbyggare eller isolerad jätte?

USA är världens dominant i särklass – ekonomiskt, kulturellt och inte minst militärt. Därför följer medborgare världen över, med stort intresse, den amerikanska presidentvalskampanjen. Fick de bestämma skulle Barack Obama vinna, det indikerar en rad internationella opinionsundersökningar. Obama ses av många européer som det hopp om en radikalt ändrad amerikansk utrikespolitik som gör slut på krigen och söker samarbete istället för att peka med hela handen. Nyligen gick också fyra före detta utrikesministrar – Henry Kissinger, Colin Powell, James Baker och Madeleine Albright – ut och gav idéerna om stängning av Guantanamo och samtal med Iran sitt stöd, vilket naturligtvis ökar hoppet om ett nytt amerikanskt uppträdande internationellt. Men tidningen Economist varnar och skriver att ”det är lustigt hur ofta utlänningar blir förvånade när de förstår att amerikanska presidenter tjänar amerikanska intressen, inte hela världens. Och de intressena är inte alltid samma sak”. För är det en idé presidentkandidaterna är eniga om är det idén om att USA måste ha ledningen i världen.Konflikts Claes Andreasson har besökt Ridgecrest, en stad vid randen av Mojave-öknen i sydöstra Kalifornien. Staden är kraftigt beroende av USA:s utrikespolitik, och då i synnerhet den militära biten. En tredjedel av Ridgecrests 30 000 invånare arbetar på China Lake-basen, där den amerianska flottans flygvapen testar sina vapen. Nyheten att China Lake ska byggas ut ytterligare, som en del av den rekordstora försvarsbudget som presenterades nyligen på dryga 600 miljarder dollar, togs därför emot med stor glädje.Andrew Bacevich är professor i internationella relationer vid Boston-universitet, och han är djupt oroad av hur den amerikanska politiken utvecklats under de senaste decennierna. Bacevich har gjort sig känd som en en skarp och många gånger hård debattör i utrikespolitiska frågor. Politiskt djupt konservativ med en bakgrund som miltär analytiker och lärare vid officersskolan West Point medverkar han regelbundet i värdemässigt så värdemässigt skilda tidningar och tidskrifter som The National interest, Foreign Policy, The American Conservative, the Nation och Washington Post. Han skulle kunna sorteras in i det isolationistiska facket bland utrikespolitiska tänkare, och beskriver i sina böcker och artiklar de strukturer och värderingar som skapar amerikansk utrikespolitik; där militär makt blivit den viktigaste ingrediensen – långt före George Bush.     På den andra änden av den politiska skalan befinner sig Fred Kaplan, säkerhetspolitisk kolumnist på Washington Post-ägda Slate.com och författare till Daydream Believers, en nyutkommen bok om Bush-adminstrationens utrikespolitik. Kaplan är en klassisk Bush-kritisk amerikansk liberal – hans bas är Brooklyn, en bastion av vänsterintellektuella, och långt ifrån Mojave-öknens testflygningar. Kaplan skulle allra helst se ett Amerika som återigen bygger internationella institutitioner som FN och NATO, snarare än att rasera dom, vilket han anser skett under Bush. Men en sån utveckling tror han är ganska osannolik. Istället tycker han att USA i första hand måste anpassa sig till den nya säkerhetspolitiska situationen. Och han fokuserar, precis som Andrew Bacevich, på den amerikanska militären.Gäster med för att diskutera dessa frågor är Pierre Schori, före detta FN-ambassadör och numera chef för den internationella tankesmedjan FRIDE i Madrid; Anders Stephanson, professor i historia vid Columbia-universitetet i New York; och Billy McCormack, förlags- och kommunikationschef vid svenska tankesmedjan Timbro. En arena för otvetydig amerikansk global dominans är den vita duken. USA:s utrikespolitik...