Det höga priset för billiga kläder

Om H&M, Bangladesh och allas vårt ansvar när samtidens Borås heter Dhaka. Klädindustrins svar på Rana Plaza-kollapsen är fler avtal, rapporter och högtidliga löften. Men räcker det i en värld där en tröja kostar 49 kronor och där kollektioner och stilar byts snabbare än någonsin? Hör röster från Boston, Bangladesh och Gävle om vem som betalar när priset blir för lågt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Det har gått tre veckor sedan åttavåningshuset Rana Plaza rasade ihop i området Savar i utkanten av Bangladeshs huvudstad Dhaka. Raset är den värsta industriolyckan i världen sen Bhopalkatastrofen i Indien i mitten av 80-talet. Först i tisdags avslutades sökandet efter överlevande i rasmassorna,- då var den officiella dödssiffran uppe i 1127 människorliv. Men den verkliga siffran kan vara ännu högre - det berättar antropologen och aktivisten Saydia Gulkhur, som i flera år har engagerat sig i textilarbetarnas arbetsförhållanden. Idag arbetar hon med dokumentationen av hur många som omkom och med att hjälpa de överlevande. Och det är framför allt en scen hon ständigt bär med sig från Rana Plaza, berättade hon när Konflikts Daniela Marquardt ringde upp henne i Dhaka. Samtidigt, i centrala Stockholm, pågår kommersen som vanligt i H&M:s många butiker. Konflikts reporter Linda Karlsson begav sig dit för att höra vad vanliga shoppare tycker om det som hänt. H&M hade inte någon produktion varken i den rasade Rana Plaza-byggnaden eller i Tazreen-fabriken -  men med tanke på H&M:s unika ställning både här i Sverige, och  i Bangladesh – där företaget är den största uppköparen av kläder – så ville vi så klart ha med någon från H&M i programmet. Det gick tyvärr inte, enligt företagets pressavdelning hade ingen på företaget tid att medverka. Företag med produktion i låglöneländer, som H&M, måste idag mer än tidigare förhålla sig till missförhållanden i samband med produktionen, det är nåt som har hänt i takt med att klädtillverkningen flyttats till fattigare och fattigare länder där den här typen av olyckor inträffar. Och att företagen pressas att agera var också något vi såg exempel på i veckan när H&M och flera andra klädkedjor skrev under ett avtal som gör dom själva skyldiga att stå för säkerheten i fabrikerna som de köper ifrån, ett avtal som de före olyckan och uppmärksamheten kring den inte velat skriva på. Idag har nästan alla  något större företag med självaktning  en CSR-ansvarig - en person som ofta sitter i företagsledningen för att markera den strategiska betydelsen av företagets samhällsansvar. Men hur omsätts de stolta åtagandena i praktiken och hur långt når ansvaret när man är en del av en lång kedja av företag som samverkar för att skapa en produkt? I Gävle har en grupp forskare på högskolan där, intresserat sig för hur det ser ut i just Bangladeshs textilindustri. I veckan hölls en workshop och Konflikts reporter Daniela Marquardt åkte dit. Men är då Sverige ett alternativ som produktionsland? Ifall Bangladesh blir omöjligt och konsumenterna skulle visa sig beredda att betala mer? Skulle vi kanske kunna återvända till den svunna tid då Borås var ett centrum för textiltillverkning? Konflikts Kristian Åström åkte dit för att få svar på den frågan – och upptäckte att det till viss del redan var fallet. I nuläget verkar det i varje fall som om Bangladeshs klädproduktion bara fortsätta växa. Enligt många analytiker går Bangladesh om Kina redan om tre år och blir därmed världens största klädproducent. Eller så är det...