En drömmare och spelman är död

Avsnitt tre är här, detta börjar bli en vana. Kul att vi håller på!

Parkman och Attar går igenom radiogudtjänstens påskbesvikelser, Pettson & Findus, Kåldolmar och kalsipper och landar i en hyfsat lång fundering kring kulturellt kapital. Om musicerande som socialt kitt, att hata Södra Latin och Sara är avundsjuk på folk som växte upp med musikerföräldrar. Deala med känslan av att vara ”På låns inom musikvärden”.

Sara jämför sig med Hermione i Harry Potter, känner sig som en röv gentemot små litterära sällskap i norra Sverige och Sibille tar till ton och det blir lägereldsjam med en John Prine cover. Sibille glömmer hur engelska låter och sjunger massa fel mitt i svengelskan men det får duga ändå, så är det ju med live.

Och så harvar vi på inom sociala mediasektorn; förr i tiden kunde indiestjärnor vara anonyma hemlisar, idag ska allt vara så jävla personligt och härlig på instagramz. Och så den eviga frågan: GÅR DET ATT SKILJA PÅ VERK OCH PERSON!??!?!

Agnes Lidbäck, Nicolai Dunger, Dan Andersson, ett proggband på 70-talet, häxband och tankar kring personkult nämns.

Samt: Saras  mkt populära och något flummiga folkmusikskola.