Det tredje puniska kriget – Karthagos förstörelse

Militärhistoriepodden - Podcast tekijän mukaan Historiska Media | Acast - Maanantaisin

Det tredje puniska kriget startade med att Karthago anföll Numidierna och Kung Masinissa i ett försök att stävja deras sakta maktövertagande i regionen. Trots att anfallet mot Numidierna blev ett fiasko, togs händelsen av Rom som intäkt för ett traktatsbrott, vilket ledde till att den romerska senaten beslutade att skicka militär bestraffningsexpedition till Karthago.Allt var nu upplagt för ett tredje, och för Karthagos del, avgörande krig mot Rom. Målet, den här gången, var inte att sätta Karthago på plats, utan att för sista gången helt och hållet slå ut den Kartagiska ekonomiska maktbasen, inkluderat själva staden i sig.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt det tredje puniska kriget och Karthagos förstörelse.Efter att det andra puniska kriget hade avslutats år 201 fvt. var den Karthagiska staten underkuvad den Romerska republiken. Det överenskomna fredstraktatet innebar att Karthago inte längre fick föra anfallskrig mot andra stater, och inte heller var de tillåtna att hålla sig med fler än tio krigsskepp. I praktiken innebar det att den Romerska republiken styrde landets utrikespolitik. Situationen utnyttjades snart av Numidierna, ett kungarike som kontrollerade stora delar av nordvästra Afrika och som tidigare varit allierat med Karthago.Det kan verka brutalt, men i bakgrunden låg en växande oro bland romerska senatsmedlemmar att Karthago var på väg att återuppbygga sin militära förmåga och ett ekonomiskt välstånd som kunde hota Rom. Det berömda citatet från Marcus Porcius Cato ” Carthāgō dēlenda est” (Sv. Övers: Karthago måste förstöras) härstammar från denna period i romersk utrikespolitik, och har sitt ursprung i Catos oro över Karthagernas välstånd efter ett besök några år före krigsutbrottet. Det fanns också andra omständigheter som tycktes peka på att den romerska republiken höll på att tappa greppet om Medelhavet. Dels skapade pågående krig på den Iberiska halvön oro och oreda i Romersk politik, dels pågick krig österut om makten över de grekiska stadsstaterna. Rom befann sig alltså i ett politiskt känsligt läge, som ansågs kunna nyttjas av konkurrerande stater.Karthagerna ville dock tillfredsställa Rom initialt, och önskade ingen konfrontation. År 149, när den romerska flottan anlände till Utica strax norr om staden Karthago, erbjöd Karthagerna därför sina vapen och sina återstående skepp i en fredsgest. Efter att konsulerna krävde stadens evakuering insåg dock de styrande i Karthago vilka motiv som egentligen styrde Roms agerande – d.v.s. total förintelse. Nu påbörjades förhandlingar för att rädda staden. Slutligen övergick detta till en romersk attack och hårdnackat kartagiskt motstånd.Bild: Romerska soldater som bemannar en katapult för en attack mot Karthagos murar, under belägringen som slutade i förstörelsen av Karthago 146 f.Kr. Cato den äldres berömda kommando, "Delenda est Carthago" (citerad i Pultarchs "Life of Cato") är huggen i träet på den enorma katapulten. Av Edward Poynter 1868, Public Domain.Lyssna också på Det första puniska kriget och Det andra puniska kriget – Hannibals revanschKlippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Visit the podcast's native language site