Veckans ord: Ekolod

Varje vecka väljer en medarbetare ett ord i tid. Katarina Wikars har valt "ekolod". Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Den tyska författaren Walter Kempowski  livsverk var "Das Echolot" - "Ekolodet", en gigantisk kollektiv dagbok från kriget.  Ett monumentalt minnescollage. I årtionden samlade han material från vissa veckor av andra världskriget:  dokument, brev, notiser, fotografier och till slut hade han 8000 dokument och 100 000-tals fotografier, han måste bygga ut huset.Det blev slutligen 10 band som gavs ut mellan 1993 och 2005, de enskilda vittnesmålen stiger upp mot ytan innan glömskan grumlar allt. Och det har vi inte råd med menade Kempowski.Av en händelse hittar jag en essä av den tyska författaren Jenny Erpenbeck om Kempowski. Den heter "Can we ever escape history?" Hon kallar hans författarskap ett motgift mot det han tvingades genomleva som ung.  Han föddes1929, växte upp i hamnstaden Rostock som bombades 1942, såg de utmattade flyktingarna komma av båtarna österifrån i krigets slutskede, fadern stupade på Östfronten och efter kriget blev Kempowski anklagad av Sovjetunionen för att vara amerikansk spion och satt åtta år i fängelse. När han kom ut var det i DDR och han tog sig till väst, blev lärare och författare.Varför klarar sig ett hus och ett annat inte när det faller bomber, varför dör en femtonåring i krig och en annan klarar sig? Frågorna om slumpen, ödet och historiens malström, kan en människa göra skillnad eller är mänskligheten dömd att misslyckas gång på gång på grund av glömska och godtycke? Det var dessa frågor som upptog Kempowski. Själv sa han att åren i fängelset lärt honom lyssna, och i "Ekolodet" finns otaliga vittnesmål: Erpenbeck berättar om brevet från den svältande ryska soldaten till fästmön, instruktioner från Himmler att anlägga en örtträdgård i Dachau, en judisk kvinnas självmord, motståndskämpen Sophie Scholls anteckningar om Gud. Den enskilda människans förtvivlan, hopp, sorg, egoism, ondska ljuder där genom historien, vem lyssnar?Och idag: Bilderna inifrån Ukraina, människorna på flykt, ibland möter vi en blick, hör en gammal kvinna gråta, ser ett barn med gosedjur bakom en immig tågruta. På några mikrosekunder för den nya tekniken ut deras vittnesmål i upplagor av miljoner på alla plattformar i världen. Det som människorna i den gamla tiden fick vaska fram ur glömskan bildar redan ett monumentalt kollektivt rop.    "Efter varje krig måste någon städa upp." Så börjar den. Den polska nobelpristagaren Wislawa Szymborskas dikt ”Slutet och början”. "Efter varje krig måste någon städa upp". "Det gör sig inte på bild och pågår i åratal." Men hör, i sista strofen hopp:" I gräset som täcker orsak och verkan måste väl någon ligga med ett ax mellan tänderna och titta upp i molnen." Då när någon burit bort de rostiga argumenten till sophögen.