Kristians fattiga start i en halländsk ryggåsstuga

Programmet som öppnar arkiven och journalerna och hittar släkten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. När vi idag ser gamla torparstugor från 1800-talet kan vi förledas och tro att livet i dem var pittoreskt och vackert. Men de som levde där i gamla tider slet med dragiga väggar och stampade jordgolv, trängsel och svårigheter att hålla rent. Torparna låg långt ner på samhällets klasstrappa och det var ingen lätt sak att ta sig upp därifrån. Men de som gjorde det var framförallt pojkar som hade lätt för sig i skolan och som fick hjälp att studera vidare, till präst. En av dom var Kristian Torin från Snöstorp utanför Halmstad. På äldre dar skrev han ner sina barndomsminnen, dels i dagböcker och dels i en bok som han skrev för sin enda dotter. Kritians anteckningar utgör unika dokument över det livet fattiga människor levde i mitten av 1800-talet- om hur husen såg ut, vilken mat som ställdes på bordet och hur det var med kläderna på kroppen. Kristians sonson son Göran Torin som bor i Skattungbyn i Dalarna tillsammans med sina labradorer och har samlat ihop alla anteckningar från sin farfars-fars i en bok. Kristian Torins barndom - Han föddes i en ryggåsstuga utanför Halmstad på ett litet torp som löd under ett större gods som hette Arlösa, berättar Göran Torin. En ryggåsstuga, det är beteckningen på de väldigt enkla torpstugor som inte hade några innertak. Oftast bestod stugan av ett enda rum och i riktigt gamla tider hade den sällan några ljusinsläpp i form av fönster. - Den som Kristian föddes i hade bara ett fönster på taket, så det måste ha varit väldigt mörkt därinne. Det enda ljus de hade det var elden och en ”stickekäring”, en ställning som man satte en trästicka i som man antände när man behövde lite extraljus om man till exempel skulle sy nåt. Golvet var bara ett stampat jordgolv. Kristian föddes 1837 och var den yngste sonen till torparen Johannes Torin och hans andra fru Anna.  Johannes hade två flickor från sitt första äktenskap, och med Anna fick han ytterligare fem barn. Två av dem dog i späd ålder. Torparfamiljen skulle leva av vad den lilla jordlotten gav och det var inte mycket. Kristian berättar själv så här: Det var fattigt för mina föräldrar. Torpet var nämligen stort, men det bestod af oländig mark med tufvor, kärr och enebuskar.Grässlåttern var mycket fattig, så att på somliga ställen blef ej ett lass hö efter en flitig slåtterkarls dags arbete, fast det började klockan 3 eller 3.30 på morgonen. Under torra somrar förtorkades grödan, så att icke en enda kärfve kunde bindas av vårsäden, utan den måste räfsas ihop som gräs. Då blef det magert för både folk och kreatur. - Men de åt ju sovel också, mest fisk, säger Göran Torin. Kristian har berättat hur han och bröderna gick till en bäck och fångade laxöring, hur de satte ner fötterna för att hålla fast fisken och ibland var tvungna att dyka på huvudet för att hålla fast den. - Det kunde vara november och svinkallt och man kom hem dyblöt, men vad gjorde det när man kom hem med fisk! Då och då fick familjen också rester från herrgården, det kunde vara köttben eller fiskhuvuden. I sina nedtecknade minnen berättar Kristian Torin om livet som torparunge under tidigt artonhundratal, och mycket handlar om maten – inte så konstigt i en familj där varje dag innebar en kamp för överlevnad: Det var smått om matbitarna. Lite hafrebröd och potatis doppad i salt eller saltadt vatten utgjorde den vanliga frukosten. Bröd vankades dock icke alltid. Soppa af en näfve gryn, vatten, salt. Potatis och därtill ibland ett köttben eller ett sillhufvud  - sådana finge vi stundom på Herrgården -  detta var ofta...