Torpare i strid för åborätt

Under den här säsongen ligger Släktbands fokus på människors grundläggande behov. Ett av de var jorden som också var förutsättningen för att få mat på bordet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Och när jorden var det man levde av så uppstod också konflikter. En av de platser där konflikten aldrig kom att lösa sig var, och är faktiskt fortfarande, i Väster Silvberg i södra Dalarna. Dit lockades under tidigt 1600-tal nybyggare med kungliga garantier. En av dem som kom dit var anfader till släktforskaren Bengt Grufman. Han hette Anders Jonsson och byggde sig ett torp som kom att heta Grufmanstorp. Bengt Grufman har letat i arkiven och bland annat funnit det ursprungliga dokument där kung Carl IX högtidligt lovar att de som slår sig ner på berget får bygga sig ett torp och att dom och deras ättlingar ska få bo där för alla framtid. Bengts förfader byggde sig ett torp som hette Grufmanstorp, och där  fick de det som kallades Åborätt. Åborätt, det är en gammal juridisk term, som innebar en slags besittningsrätt. Den som fick åborätt, fick rätt att bo på och bruka en annan persons mark. Åborätten kunde gälla för en viss tid, eller livet ut för den som fick den, men det var inte helt ovanligt att man skrev in att rätten gällde också för kommande generationer som skulle få lov att fortsätta bo och bruka samma ställe, i evärdeliga tider, som man sa. En ärftlig besittningsrätt, med andra ord. Den som innehade åborätten skulle betala det arrende man kommit överens om, hålla fastigheten i stånd, och bruka marken på det sätt man hade kommit överens om.Bengt Grufmans förfäder blev alltså lockade till Väster Silvberg i södra Dalarna med en ständig åborätt som lockbete, och dessutom skattefrihet i sex år, eftersom kronan behövde deras tjänster. -Det fanns ju gruvdrift i samhället och mina förfäder blev framför allt kolare, berättar Bengt. Men de var inblandade också i själva järnhanteringen. En av dem fick kunglig tillåtelse att sätta upp hyttan på orten.Det var ett 30-tal familjer som kom till Väster Silvberg i början av 1600-talet, som byggde sina torp och bröt mark att odla. Men trots att de hade papper på att de lugnt skulle få bruka marken och bo i sina torp så började snart bråken.Berget var ju kronans från början, men 1629 gav drottning Kristina det i gåva till greve Jacob de la Gardie, och en bit in på 1700-talet så såldes marken vidare, med rätt att ta ut skatt. Och det är med det köpebrevet som bekymren startar för torparna som bodde där. -Problemet var att det aldrig skrevs in i det köpebrevet att torparna på berget hade speciella rättigheter, säger Bengt. Den första tvisten startade 1733, då adeln ville ha ett rejält arrende i form av dagsverken.-Min förfader Lars Grufman förde talan för sig och ytterligare 18 torpare, och det var nu rättsapparaten började snurra. Första ronden gick till torparna. De fick rätt i att de inte skulle behöva betala arrende. Och inte nog med det –de blev undantagna från roteringsplikten, dvs de kunde inte längre plockas ut för krigstjänstgöring. Nu surnade den förlorade parten till. -Omedelbart efter att bönderna fått roteringsfrihet så begärde adeln att de skulle betala skatt för sin roteringsfrihet, berättar Bengt. Den här gången var det torparna som förlorade, och som tvingades betala skatt för sin roteringsfrihet. Så här höll det på, på Silvberget. Torparna blev gamla och deras barn tog över, och också på andra sidan tvisten byttes generationerna ut. Det enda som var beständigt var tvisten.  När femte generationens torpare, Jan Erik Grufman tar över en bit in på 1800-talet, så gör han det efter sin morfar, och Jan Erik hamnar i strid också han. Ägarna till Väster Silvberg visar nu...